2009/05/31

Episkt, är ett ord som kan beskriva gårdagen. (Tänkte återvända till svenskan, för let’s face it, who the fuck is American, or English talking at least, and reads my blog? NO ONE.)
Jag inledde kvällen med min bästa vän - mig själv. Jag och jag spenderade några timmar i sängen, framför dåliga lördagsprogram och en pissljummen Red Stripe. (Som för övrigt satt rätt fint ändå.) Efter mycket om och men, suckande och byte av kläder, drog vi oss tillsammans upp ur en annan saknad kamrat - sängen - och gjorde oss i ordning för vad kvällen hade att erbjuda. Bussen mot stan, med iPodens bästa, skorrandes i öronen, begav jag mig emot Folkets Park där det utlovades lägenhetsfest - och så blev det. Men lite Absolut Mango i kroppen, och ännu en Red Stripe (eller två) gick jag och Nora till Inkonst och Rumble som bjussade på dubstep, inte mindre än Skream. Trots två dagar av wobbande, tunga basslingor och en massa poser kids, hade jag ändå kul. Jag vet inte ifall det var alkoholen, sällskapet, eller något av de båda.
När klockan väl slog 3, stod vi, jag, Nora och Anton, utanför Inkonst dörrar och tjaffsade om diverse, sjukt onödigt och extremt energikrävande. Återigen med iPoden inpluggad bestämde jag mig för att gå hem till Bunkeflo - och så blev det.
Jag och Nora gick över ett sommarfint Gustav, genom Slottsparken och ut mot Limhamnsfältet och Malmö har sannerligen aldrig någonsin visat sig så fint. Det är nästan så jag vill slå till med ordet “vackert”, men riktigt så pretentiöst tänker det här inlägget inte bli. Gamla låtar, texter och minnen, med den röda spaden i högsta hugg, strosade vi genom 040, och avslutade det hela genom att sitta på hennes trappa i överklassghettot med Geto Boys - Damn it Feels Good to Be a Gangsta, där DJ Duva bjöd till skönsång i morgonsolen. Mycket nöje.
In en snabbis inom Nora’s, be om ursäkt till modern vi väckt med På Snedden i Dirty South och vidare till fots ut mot för-förorten - där jag tragiskt nog bor. Med den bästa playlisten jag någonsin fått i öronen, solen i blicken och vinden i håret, kändes livet rätt värt för ett ögonblick. Panik- och pengaångesten över framtiden försvann och jag kände mig extremt bekväm med att bara vara. (Dock försvann detta ganska fort, då dumma kommentarer, kreditkorts-failen och allt annat kom tillbaka och påminde mig om att “Fan, du är rätt dum ändå Stephanie”.)
Nu ligger jag återigen i min 140 x 200 cm’s-kamrat och tänker tillbaka på det som varit. Det hade varit skönt att kunna blicka framåt istället för bakåt, men just nu känns det alldeles för skrämmande och osäkert. Fan vad skönt det är att leva i nuet.

I övrigt tänkte jag bjuda alla er tittare på en skön låt som påminner mig om hur det var att vara yngre, känna kärleken flöda genom venerna och den varma, härliga sommarn i Karlskrona, kort och gott. Meningen är att du ska tänka på den där speciella personen som gör dig så himla glad när du hör nedanstående track, för det är så jag gör. Annars blir det holla at ya girl, vi hörs någon annan dag. Dags att dra på Burberry-bikin, Chanel-brillorna och steka i ghettot - klockan är 8 på morgonen och champagnen jävligt dyr. I’ll be waiting, I love you.

LL Cool J - I need love